Amelie från Montmartre oktober 2001
Audrey Tautou, regi: Jean-Pierre Jeunet.

En humoristisk, drömsk och vacker film, med ett rådjursögt charmtroll i huvudrollen.

Lilla Amelie (Audrey Tautou) växer upp i ett pedantiskt hem med föräldrar oförmögna till fysisk kontakt. De är överdrivet beskyddande och flickebarnet bedöms så klent att hon får undervisning av modern i hemmet och därmed förvägras umgänge med andra barn. Då Amelie gör kontroller hos barnläkaren klappar hennes hjärta så häftigt vid hans beröring, att man tror att hon har hjärtfel...

Amelie har en liten guldfisk som heter Kaskelotten. Hon älskar fisken, som är hennes enda sällskap förutom föräldrarna. Men fisken hoppar ur sin skål och plaskar runt och slemmar till golvet, varvid den pedantiska modern förpassar Kaskelotten till en bäck...

Naturligtvis präglar den trista och ensamma uppväxten Amelie, och som vuxen lever hon ett tillbakadraget singelliv. Hon jobbar som servitris på det mysiga kaféet "De två kvarnarna", och arbetskompisarna heter Georgette, Gina och Suzanne.

Georgette är smått hypokondrisk. Ginas mormor var helbrägdargörare och Gina går omkring och lindrar kundernas små krämpor med massage och annat. Suzanne har arbetat bakom disken i 30 år och vet allt om livet och kärleken. Joseph tillhör stamkunderna och han är en patologiskt svartsjuk karaktär och olyckligt förälskad i Gina, som inte vill ha honom...

I persongalleriet träffar vi en rad intressanta människor - som den svikna portvaktsfrun Madeleine, den sjuke Raymond som aldrig går ut, utan sitter hemma och målar tavlor, Lucien, som jobbar hos den elake frukthandlaren Collignon - som Amelie sannerligen sätter skräck i, som hämnd för att han är så elak mot svagare människor som inte kan försvara sig. Det är verkligen rätt åt den elakingen att Amelie gör livet surt för honom...

Så, en dag, förändras Amelies liv. När hon står i badrummet och håller en glasflaska med en stor glasknopp i handen, och får höra om en olycka med prinsessan Diana, tappar hon glasknoppen. Den rullar med kraft ner på golvet och slår upp en kakelplatta längs väggen. Ett hålrum blottas och där ligger en ask med minnen från länge sedan.

Amelie lämnar i hemlighet tillbaka asken till den medelålders ägaren, som gråter av lycka. Upplivad av detta fortsätter nu Amelie att göra sin omgivning glad... d v s hon försöker para ihop folk, hon skriver ett fejkat brev som gläder en sviken portvaktsfru, hon gläder sin far genom att skicka hans trädgårdstomte på resor runt i världen och också sända vykort därifrån, o s v.

När så Amelie en dag ser en man vid en fotoautomat ligga och leta efter sönderrivna foton, blir hon blixtförälskad i mannen. Han tappar sitt fotoalbum, som Amelie finner och vill lämna tillbaka till honom personligen. Han arbetar i en porrbutik och även som spöke på ett nöjesfält. Alltså ingen dussinman. Men man kan ju inte kalla lilla Amelie för någon dussinkvinna heller. Så varför inte? Skulle de två inte kunna finna varandra? Vad tror du?

Filmen belönades med en Guldbagge för bästa utländska film 2001 på den svenska Filmgalan.
Läs mer om Guldbaggar år 2001.

Kontakta oss om du har några synpunkter eller frågor om våra filmsidor.